Det var en milt sagt lååång dag kantrad av diverse strapatser. Barnen uppförde sig exemplariskt måste jag dock säga.
Vi börjar från början och backar till kvällen innan. Kalle totaldeckade i bilen till mormor & morfar där vi skulle sova. Fortsatte sin livlöshet i en solstol tills vi lyckades ruska liv i honom och få i honom lite middag. Detta resulterade så klart i att han inte ville sova när det var läggdags. Det fick bli filmtajm till 21.15... När jag bar upp honom till sängen förklarade jag noga att Viggo sov och att han måste vara tyst. Sitter utanför och kopplar äntligen av med ett avsnitt av "the good wife" efter packning, läggning och en allmänt stressig dag som ensamstående mamma. Då hörs skratt och glada tillrop och när jag kommer in står Kalle glatt och hoppar upp och ner vid Viggos säng. Jag tror att jag reagerade ungefär som en vulkan vid ett utbrott efter 1000 års vila... På ren skånska "huttade" jag ner Kalle på nedanvåningen och han bröt ju ihop totalt. Viggo påbörjade en dryg timmes gallskrikande och jag höll på att slita av mig håret... Mitt i natten vaknade Viggo och skrek ytterligare en lång stund och tyckte sedan att det var dags för morgon kl 6.30. Som bäddat för en lång resdag!
Nåväl, 9.15 stod vi ialla fall på Sturup redo för avfart mot de Norrländska skogarna, pappan, tarparn och lite till. Vid gaten skulle jag bara stänga av telefonen innan vi gick ombord för att slippa tjafsa med det när två barn skulle spännas fast och underhållas. Men var i HELVETE är telefonj-velen??? Gone with the wind. Kände hur mitt hår resten sig, skinnet kryllade sig och ja, ni förstår... Bara att gå ombord och inse att jag hade två flygresor och 21 mil i bil framför mig utan mobil. Väl på Bromma kunde vi ringa hem till mina föräldrar och visst, där låg den i baksätet och skräpade! Jag som alltid har koll på telefonen, men den hade trillat ur väskan och befann sig miltals långt bort från Bromma. Pust och stön, försökte få i barnen lite mellanmål i en hast för att sedan spurta till gaten efter att de hade genomsökt två av våra väskor efter livsfarliga föremål. De mest livsfarliga jag hade att bjuda på var dock mina barn, eller eventuellt mig själv just då faktiskt! Svettig som en klimakteriekossa efter ett maraton skönk familjen stök och bök ner i flygplansstolarna och innan planet var i luften hade båda barnen Berg-o-Dahl slocknat! Kunde lägga dem ner tvärs över de tre sätena och flytta mig till raden mitt emot och fika lugnt hela flighten. Mina fina änglar! Det var oerhört skönt och tur för mig att jag kunde ladda inför kommande drama i Umeå. Skönt, tänkte jag nu är det bara att lasta in i hyrbilen, slänga i oss lunch på flygplatsen och sätta fart mot vårt mål. Vid bilen upptäcker jag dock att de kopplat in en bakåtvänd stol och ett babyskydd!!! Gggrrrr. Jag som ringde dagen innan och dubbelkollade med Robban (som lät som han var dum så klockorna stannade) att det verkligen skulle bli rätt;
"visst var det en bilkudde och en stol?"
Nej, sa jag, det är två likadana bakåtvända stolar för barn 1 till 3 år. En fram och en bak. Vet du vad jag menar?
"Jag tror det"...
'Kan du då vara snäll och anteckna det jag säger så att det blir rätt, för det är väl inte du som gör ska koppla in dem?"
"Nej, det blir nog nån annan"
Bra, men då har du antecknat det jag sa?
"Ja!"
*DOMEDAGSJÄVEL!*
Som min kära kollega Gun-Marie hade sagt!
Jag skulle kunna strypa Robban. Tur för honom att det inte var han som var där. Det spännande var ju också att de inte hade fler såna stolar så de var bara tvugna att åka och köpa en sån först...
Passade ju suveränt eftersom flygplatsen var totalt nersläckt och heldöd och mina barn var superhungriga.
En timme senare satt vi i bilen och var äntligen på väg. Tyvärr inte mot Dorotea utan sunk-Mc-Donalds i Umeå för att få i oss mat. Ingen barnmat... Bra då tar vi en sväng in på Ica Maxi, som låg intill, och kirrade barnmat. 15.30 kunde vi äntligen styra bilen mot Dorotea och Risnäset!
18.00 pip var vi framme! Denna mamman skönk då ihop som en våt fläck på marken... nästan...
Jag klarade det i alla fall, men det var en prövning och jag gör inte om det på läääänge.
Här är väldigt vackert uppe men jag kan än en gång konstatera att jag ÄLSKAR att bo i en storstad!
Nu ska vi njuta av lite ledighet tillsammans och jag ska försöka blogga på och hålla er uppdaterade om våra äventyr!
